Our nightmare

Det har varit lite tyst och tomt här. Vi tappade fotfästet lite. Hamnade i en mardröm som jag nu hoppas att vi är på andra sidan av. Molnen har skingrat sig och nu känns det nästan som vanligt igen. Fast jag har men, jag känner på liten pannan och tar tempen stup i kvarten. Kollar ännu oftare att hon andas och vill ha henne ännu mer nära hela tiden. Jag är räddare än räddast för bassilusker och virus. Men herregud var har hänt tänker du. Det var hemskt och det värsta jag varit med om. En torsdagsmorgon vaknar av att Mila får en attack av något som sedan visar sig vara feberkramp (snällt ord för något så otäckt) ambulans till sjukhus och blev kvar där i en vecka. Infektion, feber, tester och antibiotika. Ledsen men modig baby. Ledsen, hjälplös och rädd pappa. Ledsen, hjälplös och rädd mamma. Allt ställs på sin spets och man inser hur skört allt är. Vi har fått fantastisk vård och fint stöd från alla håll. Mila mår bra igen och är piggare än piggast.

Its been a little quiet here for a while. We lost the grip and it felt like we were falling like in a nightmare. We are now on the other side of our nightmare and doing better and better each day. We can breath again. But we are more scared and got a reminder that everything is a little fragile. I am also feeling the small-ones forehead and taking her temperature every two minutes. What has happened I guess you are wondering. It was a horrible day, the worst day ever. A Thursday morning Mila got a serve seizure and got unconscious. Panic, helpless and more panic. Thank God my autopilot worked when I didn't know what to do. Ambulance to the hospital where we stayed for a week. Febrile, infection, tests and antibiotics. Brave baby. Pappa cried. Mamma cried. Scared and helpless. We got great care and we are so grateful for all the support we have got from everyone. Thank you. A few weeks has past and Mila is now feeling a lot better. She is as wild as ever and we are so happy and relieved and more humble to the fact that things can change so suddenly.