Wednesday, April 22, 2020

Sjätte veckan i Corona karantänen

Ja jag kallar det för karantän fast egentligen är det kanske mer korrekt att kalla det social distansering på högnivå för vi får ju faktiskt gå ut i naturen men vi ska inte umgås med andra människor och inte springa i affärer i onödan. Jag hittade denna tydliga presentation av dom riktlinjer vi i Tyskland ska följa just nu och det gör vi.



Alltså mina barn har inte fått leka med någon annan än varandra på över sex veckor. Mila har fått öva att åka roller blades tillsammans med tvillingpojkarna som bor mitt emot oss, dom har åkt tillsammans och åker man roller blades krävs ju ett visst avstånd men det är iaf lite socialt och för mig också kunna snacka lite med föräldrarna som jag känner sedan innan. Typ dagens enda sociala kontakt vi möts vid garagen på eftermiddagen våra trädgårdar och hus leder in från varsin sida av garagelängan. Barnen åker och vi vuxna catchar upp om humöret och hemskolning de senaste 24 timmarna på ett bra sätt alltså vi skrattar åt utmaningar och företeelser.

Granntjejen vägg i vägg och Mila kan prata och dom försöker leka på varsin sida av häcken men hennes föräldrar tillåter inget närmare än så. Mila hoppar studsmatta för att försöka se henne och grannflickan står på deras bord för att få en skymt av Mila.
Filip har fått träffa sina tvillingtjejer på några promenader och han tyckte det är nice att få träffa dom en stund. Jag vet att det är svårt för familj och vänner i Sverige att förstå hur isolerade vi är med tanke på att Sverige fortfarande även om något haltande fortsätter att ha en vardag och skolor och barnomsorg håller öppet. Vi försöker att bara gå ett par gånger i veckan till mataffären och då är det bara en av oss som går.

Jag har under denna kris insett att ansikten man känner igen i sitt närområde är minst lika viktigt för trygghet som att träffa sina vänner ( alltså i kristider under dessa särskilda oroande tider när man inte får träffa vänner) Det låter säkert konstigt men jag ska försöka förklara. Alltså när man är isolerad och har varit det ett tag så börjar folk man ser regelbundet i området, i huset mitt emot, på affären och i parken betyda så mycket mer än att bara en främling man ser då och då. Alltså jo vi är ju fortfarande främlingar för jag känner dom inte men jag ser dom varje dag, vissa så att man säger hej, andra mer som att jag tjyvkikar på dom, eller  några som passerar varje dag med sin hund utanför fönstret när jag äter frukost och många vet inte alls vet vem jag är, men dom ger mig en trygghet och en känsla att man ändå har en tillhörighet. Vi delar en varddag även om den är parallell. Några exempel:
Vi har en duktig och trevlig kille på vår lokala affär och jag började nästan grina en dag när jag såg att det var han som satt i kassan, han är liksom fortfarande där fast allt annat är knasigt och det ger en trygghet. Mannen på andra våningen i våningshuset rakt övergatan som vi börjat kalla BBQ-mannen han grillar var och varannan dag och det känns tryggt att se honom skrapa sina grillgaller och vända sina köttbitar ( även om vi gärna skulle berätta för honom att det inte alls är bra att grilla sådär mycket) Vi alla i familjen ropar " Nu är BBq-mannen ute" när vi ser honom oftast runt 18.00 och barnen springer framtill fönstret och tittar för att få en glans av honom ( Ja jag vet fy så galet.. men roligt)
Damen på andra sidan gatan med sin väldigt eleganta hållning och den tyska sura uppsynen vattnar sina vackra blommor och pratar med sina grannar i samma port och bär alltid på en tygkasse, känns tryggt att ha henne där.
Den gula Labradoren som bajsar på samma ställe varje dag ( jag ser det från köksfönstret han måste tajma rastning med att jag plockar undan frukosten) med den unga asiatiska hussen som imponerar med att alltid plocka upp.
Ja jag kan fortsätta jag har så många fler - en grymt bra illustrationsidé förresten. Jag ska illustrerar dom alla och minnas dom förevigt, återkommer med resultatet.

Det låter säkert skittråkigt men helt ärligt så går det ingen nöd på mig/oss egentligen och det känns väldigt meningsfullt att hänga så mycket men barnen och så mycket mer tid hela familjen tillsammans. Vi har gjort mycket utflykter ut i naturen med picknick och skattjakter. Det är tur att vi är bra på att hålla sams och att barnen gillar att hänga med mig på dagarna. Loren är på kontoret på dagarna, det är få folk där och han och alla andra jobbar reducerad tid och det är bättre för alla att när han jobbar är han där.
Barnen tycker att det är konstigt att om vi hade varit i Sverige hade dom fått leka med kompisar och frågar om det då och då. Men dom klagar inte för det finns liksom inget alternativ och alla här sitter ju i samma båt mer eller mindre.


Friday, April 17, 2020

Livet i karantän

Livet rullar på här i karantänen i Düsseldorf 
Jag har kommit in i en fas där jag accepterat att livet är såhär just nu och njuter av allt det som är värt att glädjas åt. Vi har haft helt fantastiskt väder, sommarvärme och sol och det är helt klart värt att njuta av. Även naturen som skiftat till grönt de senaste veckorna och att vi får röra oss fritt ute i naturen njuter jag av. Barnen har kommit varandra ännu närmare och leker mycket mer tillsammans nu eftersom dom inte kan leka med sina kompisar.  

Jag följer inte statistiken så noggrant det är liksom ingen idé. Lyssnar dock med ett halvt öra nästan varje vardag på Tengell's presskonferens om utvecklingen i Sverige och strategin att inte begränsa alls lika mycket som restan av Europa. Jag vet inte det ger någonslags känsla av att jag ändå har koll på Sverige och statusen där. Det känns ibland orättvist att Sverige rullar på nästan som vanligt att viruset finns där men att samhället ändå håller öppet medan restan Europa begränsas mer eller mindre. Ibland skrämmer det mig också. Samtidigt kanske det är så att vi alla kommer att får det och då kommer inga hårda restriktioner hjälpa i det långa loppet iallafall. 

Det blev mer påtagligt hur otäckt och opålitligt covid-19 är när jag nåddes av beskedet att Adam Alsing gått bort i sviterna från viruset. Så ung och någon som jag verkligen inte kände men som jag nästan hela sitt liv känt till genom media och tv-program. Dödstalen blir så mer verkliga när dom får ett ansikte man känner igen. 

Jag tänker att jag också accepterat och valt att gilla läget med dom besluten som fattas här i Tyskland - Förbundskanslerin Merkel ger en trygghet och hon har ändå valt en lagom strategi med vissa begränsningar men inga lockdowns eller något orimligt. Hon försöker vara försiktig och balansera mellan beslut om begränsningar som måste fattas och demokrati som måste hållas i ett land som upplever sin störst kris efter andra världskriget som fortfarande finns närvarande i minnet. 
  
Här I Düsseldorf skickades nedan brev ut till alla hushåll förra veckan. Det kändes bra på något märkligt sätt att få en liten påminnelse och uppmaning om att hålla oss friska. Skönt att ha ett dokument med de restriktionerna vi har här, något att luta sig mot för det är ju inte säkert att alla har samma sunda förnuft hur man ska förhålla sig i en pandemi.      
     



Sedan detta brev kom har vissa lättnader beslutats och presenterats av Angela Merkel i onsdagseftermiddag. Skolorna ska smygas igång med avgångseleverna den 4 maj och därefter hoppas vi att övriga klasser kan följa efter. Förskolan kommer dock att hålla stängt tills efter sommarlovet. Butiker som har varit stängda såsom bokhandel, klädaffärer kommer att få börja öppna på måndag om dom följer nya hygienföreskrifterna och inte större 800 kvm. Restauranger och barer fortsatt stängt. Personligen kommer jag inte att springa till nån affär så lättnaderna ändrar inget direkt för oss. 
Jag börjar känna att jag har kapitulerat för viruset och räknar med att det kommer ta tid innan vi är ur detta. Önskar det fanns nån ljusglimt om behandling eller att viruset kunde försvinna men nu när det inte finns det håller jag ut. Önskar att min familj och vänner inte drabbas av virusets styrka annars är min enda förhoppning att vi kan ta oss hem till Sverige i sommar på sommarlov. Och skulle det inte gå så har jag halvt förberett mig på det - trädgården och alla odlingar kommer iaf inte att dö om vi blir kvar här. 
Vad vi pysslar med efter Mila's skolarbete är typ detta 

Bakar påskkakor

Mila har köpt roller blades och har gett sig sjutton på att lära sig 

Hittat bästa vårblommerna Vitsippor

Mila kan snacka med granntjejen genom häcken 

Jag har gett mina målningar ett glas vin 

Sunday, April 12, 2020

Gardener

 My last post was about green fingers and my new garden projects here in Düsseldorf. That made me think about what happens to me every time I enter a garden center. It doesn't matter in which country I am in, other costumers always think that I am working in the garden center and comes up and ask me for advices.
I was sitting outside in the warm sun the other day and made an illustration of me and my garden center experiences.


It has happened so many times that I am now expecting it when I enter a garden center. Last time was here in Düsseldorf a couple of weeks ago, a lady came up and asked me in German where she could find the strawberry plants and asked for some growing advice. I tried to answer her in German because for some reason I always feel flattered that people think I know a lot about plants and instead of saying "Sorry I don't work here and I don't really know " I always try to sound as if I really am a proffesional gardener even on a language which I really don't master that well. With this German lady I was trying my hardest to explain where she could find the plants but figured that I sounded so bad and switched to English and said actually I don't know and I thought speaking English would make her understad that I am not working there. But the lady wouldn't give up she went away few minutes before she came back and said "well I will ask you in English instead" and I had to admit that I have no clue and that I don't work there.
Looking back from all the times I have given garden and growing advices and I have an impressing list of countries in which I have been seen as a gardener in Sweden, England, Czech Republic, Russia and Germany. It is funny how this keeps happening to me and I have thought a lot about what is it with me that make me people think I work in a garden center. My conclusion is that I always dress not so very fancy more rough country style, wellington boots, with messy hair and dirt under my nails. Or What else could it be?




We have had such great summer warm weather here for the past weeks, it is great. Kids are playing on the trampoline or in the mini pool ( yes it has been warm so that they have been bathing) and I have been able to sit in the sun to draw or read, luxury in all this Corona stress and quarantine. 




Saturday, April 11, 2020

Green fingers

The garden season has started here in Düsseldorf big time. The past few weeks has been nice and mild and the nature has really taken off and the spring is all around us. When other shops has had to close because of the Corona Garden centers, OBI and Bauhaus are still allowed to keep open. A few weeks ago just in the start of this quarantine I went to Bauhaus to get some potts and plants. It was a Friday afternoon and it was me and all other people from Düsseldorf and Duisburg... The line to the check out was long like 100 meter at least and I had to leave everything I had carefully picked as I didn´t feel like staying there for hours. Instead I bought seeds and soil in or local supermarket and started growing in some of old plant potts. I have a window where it warms up very nicely in the sun and I have filled the windowsill with my plantations and they started growing sprouts only in a few days. I have Sugar snaps, parsley, sweet peas and sunflowers for now simple things to grow and which gives a quick result and I like quick results. 



Our local Garden center Böhmann-Ilbertz Garden center & nursery here in Wittlaer is well stocked and I can walk around there for hours. I have done a few trips there the past couple of weeks. I have bought some mediterranean plants Olive tree and some sort of citrus for the balcony on the third floor. I have to admit we don't use that balcony that much but it is connected to my studio and it is cute to have some plants out there and now when we are home so much more the usual we can actually try to enjoy it up there also - great afternoon sun on that side. 




I have used this extra time home to dig that vegetable garden I have thought of for ages. The soil here is like clay and therefore very hard to dig in it but I managed pretty ok next to the garage and also I thought it will be nice to have it next to a wall so my sunflowers can lean against it. For now I have planeted strawberries, lettuce, chive, kale. I will keep digging and fill up with more as we go. Thank God that we have this garden! Kids have been playing a lot out here now when the weather has been great and I am also kept busy with the garden.



Oh yes I am also having tomatoes - the first couple of days before the warm weather came they were allowed to stay in my studio. 


Tuesday, April 7, 2020

Window walk

Our neighbor send us this list of fun themes to draw and hang in the window now during our staying at home Corona times. I thought it was a great idea to make things and to display in the windows for people who are walking by. We managed to make silly faces, animals (Mila mainly made horses and unicorns) and to write encouraging words 






My list of encouraging words I drew in my notebook I asked my family what they thought I should write mixed with some of my ideas. 

Thursday, April 2, 2020

Karatänuppdatering

Det har gått 15 dagar sedan jag sist gjorde en uppdatering om Corona statusen här i Düsseldorf
Eftersom vi när skolorna beslutades att stängas var sjuka och ganska rejält sjuka hela gänget så kände vi först inte av hur livet i karantän eller isolering var eftersom vi även under vanliga omständigheter hade hållt oss hemma. Om vi hade Corona det får vi aldrig veta eftersom dom inte testar här i nuläget, men jag har aldrig blivit så risig av en vanlig förkylning med hosta, tungt i bröstet och väldigt väldigt lite energi. Det positiva var att det var inga problem att få kontakt med vården och den hjälp vi behövde här i Düsseldorf, vi ringde innan för att kolla om vi verkligen fick komma in med feber och det fick vi fast genom särskilda ingångar på sjukhuset. Känns tryggt också med den mindre barnklinik dit barnen går som vi hittills alltid har fått tid samma dag och även för oss vuxna walk in klinik utan att behöva ringa innan eller långa köer. Jag ska tillägga att vi inte har någon dyr privatförsäkring utan har valt en av de statliga försäkringarna - Tekknikerkassa.

Nu är vi på fötter igen och har kunnat njuta av våren och solen ute i naturen. Det positiva med karantänen är att vi har haft mycket tid tillsammans och att vi på eftermiddagarna har kunnat gå promenader eller cykelturer ut i naturen här som just nu vibrerar av vår. I lä har solen värmt på riktigt skönt. Det är så härligt med att allt som sakta vaknar till liv och att Magnolian blommar så storslaget, doftande buskar man går förbi, fåglar som sjunger och humlor som surrar.





Loren har jobbat hemma och jag hjälper Mila med hennes skolarbete. Vi har fått schema för varje vecka från hennes fröken med uppgifter i matte, skriva tyska och läsa tyska. Jag har också lagt till tid med att läsa svenska och en arbetsbok med korsord och olika skrivuppgifter. Medan Mila och jag jobbar med skolarbete får Filip akrylfärger, färgpalett, penslar och papper och har massproducerar konstverk just nu.



Jag tycker ändå att vi har fått ett bra flyt på denna annorlunda vardag. Men det gäller att vara kreativ och komma på olika aktiviteter för att karantänen inte ska kännas för mycket och för att inte skärmarna ska ta tills för mycket. Jag ska erkänna att det denna vecka börjar det kännas en smula klaustrofobiskt om jag tänker för mycket på att vi inte kan göra nåt annat än det vi gör. Att vi inte har några val. Att vi inte bara kan säga ähhh vi skiter i det här nu och kan återgå till den vanliga vardagen eller åka iväg någonstans och uppleva något spännande. Samtidigt vill jag verkligen inte klaga, vi har det ju toppenbra. Vi har toapapper och pasta. Jag har ett extra lager av Bregott för för mig är det smärtsamt att äta en macka utan Bregott. Vi är tillsammans, alla mår bra, familjen i Sverige och i Makedonien mår bra, barnen är bra på att leka och har börjat leka mycket tillsammans, vi har mycket brädspel att spela, mitt samlande av pyssel i olika material och former kommer till användning, mycket böcker att läsa och det där trädgårdslandet jag tänkt gräva har blivit grävt.

Vad vi har för restriktioner här North Rhine-Westphalia, Düsseldorf
- Alla skolor och förskolor är stängda tills 20 april
- Vi får inte träffas offentligt i parker eller dylikt mer än två personer om det inte är en familj från samma hushåll
- Hålla avstånd på två meter
- Affärer som är öppna är livsmedelsaffärer, apotek, drogerier som typ DM eller Rossman, vår lokala trädgårdshandel
- Restriktioner hur många kunder får vara inne i affärerna samtidigt och markeringar med 2 meter mellanrum vid kassorna
- Alla kulturinrättningar som museum, bio eller bibliotek etc är stängda
- Lekplatser är avstängda med band och lappar


Med andra ord man träffas inte. Jag har knappt träffat någon annan än familjen på några veckor, bytt några ord med grannen och en kompis som hjälpte oss att handla. Fördelen att bo bland andra människor och inte helt isolerat är att man ändå ser folk på gatan som man känner igen och hälsar på och att nåt så litet ändå känns som att man ändå inte är helt isolerad från världen fast att vi ändå är det.