Det har gått 15 dagar sedan jag sist gjorde en uppdatering om Corona statusen här i Düsseldorf
Eftersom vi när skolorna beslutades att stängas var sjuka och ganska rejält sjuka hela gänget så kände vi först inte av hur livet i karantän eller isolering var eftersom vi även under vanliga omständigheter hade hållt oss hemma. Om vi hade Corona det får vi aldrig veta eftersom dom inte testar här i nuläget, men jag har aldrig blivit så risig av en vanlig förkylning med hosta, tungt i bröstet och väldigt väldigt lite energi. Det positiva var att det var inga problem att få kontakt med vården och den hjälp vi behövde här i Düsseldorf, vi ringde innan för att kolla om vi verkligen fick komma in med feber och det fick vi fast genom särskilda ingångar på sjukhuset. Känns tryggt också med den mindre barnklinik dit barnen går som vi hittills alltid har fått tid samma dag och även för oss vuxna walk in klinik utan att behöva ringa innan eller långa köer. Jag ska tillägga att vi inte har någon dyr privatförsäkring utan har valt en av de statliga försäkringarna - Tekknikerkassa.
Nu är vi på fötter igen och har kunnat njuta av våren och solen ute i naturen. Det positiva med karantänen är att vi har haft mycket tid tillsammans och att vi på eftermiddagarna har kunnat gå promenader eller cykelturer ut i naturen här som just nu vibrerar av vår. I lä har solen värmt på riktigt skönt. Det är så härligt med att allt som sakta vaknar till liv och att Magnolian blommar så storslaget, doftande buskar man går förbi, fåglar som sjunger och humlor som surrar.
Loren har jobbat hemma och jag hjälper Mila med hennes skolarbete. Vi har fått schema för varje vecka från hennes fröken med uppgifter i matte, skriva tyska och läsa tyska. Jag har också lagt till tid med att läsa svenska och en arbetsbok med korsord och olika skrivuppgifter. Medan Mila och jag jobbar med skolarbete får Filip akrylfärger, färgpalett, penslar och papper och har massproducerar konstverk just nu.
Jag tycker ändå att vi har fått ett bra flyt på denna annorlunda vardag. Men det gäller att vara kreativ och komma på olika aktiviteter för att karantänen inte ska kännas för mycket och för att inte skärmarna ska ta tills för mycket. Jag ska erkänna att det denna vecka börjar det kännas en smula klaustrofobiskt om jag tänker för mycket på att vi inte kan göra nåt annat än det vi gör. Att vi inte har några val. Att vi inte bara kan säga ähhh vi skiter i det här nu och kan återgå till den vanliga vardagen eller åka iväg någonstans och uppleva något spännande. Samtidigt vill jag verkligen inte klaga, vi har det ju toppenbra. Vi har toapapper och pasta. Jag har ett extra lager av Bregott för för mig är det smärtsamt att äta en macka utan Bregott. Vi är tillsammans, alla mår bra, familjen i Sverige och i Makedonien mår bra, barnen är bra på att leka och har börjat leka mycket tillsammans, vi har mycket brädspel att spela, mitt samlande av pyssel i olika material och former kommer till användning, mycket böcker att läsa och det där trädgårdslandet jag tänkt gräva har blivit grävt.
Vad vi har för restriktioner här North Rhine-Westphalia, Düsseldorf
- Alla skolor och förskolor är stängda tills 20 april
- Vi får inte träffas offentligt i parker eller dylikt mer än två personer om det inte är en familj från samma hushåll
- Hålla avstånd på två meter
- Affärer som är öppna är livsmedelsaffärer, apotek, drogerier som typ DM eller Rossman, vår lokala trädgårdshandel
- Restriktioner hur många kunder får vara inne i affärerna samtidigt och markeringar med 2 meter mellanrum vid kassorna
- Alla kulturinrättningar som museum, bio eller bibliotek etc är stängda
- Lekplatser är avstängda med band och lappar
Med andra ord man träffas inte. Jag har knappt träffat någon annan än familjen på några veckor, bytt några ord med grannen och en kompis som hjälpte oss att handla. Fördelen att bo bland andra människor och inte helt isolerat är att man ändå ser folk på gatan som man känner igen och hälsar på och att nåt så litet ändå känns som att man ändå inte är helt isolerad från världen fast att vi ändå är det.
Eftersom vi när skolorna beslutades att stängas var sjuka och ganska rejält sjuka hela gänget så kände vi först inte av hur livet i karantän eller isolering var eftersom vi även under vanliga omständigheter hade hållt oss hemma. Om vi hade Corona det får vi aldrig veta eftersom dom inte testar här i nuläget, men jag har aldrig blivit så risig av en vanlig förkylning med hosta, tungt i bröstet och väldigt väldigt lite energi. Det positiva var att det var inga problem att få kontakt med vården och den hjälp vi behövde här i Düsseldorf, vi ringde innan för att kolla om vi verkligen fick komma in med feber och det fick vi fast genom särskilda ingångar på sjukhuset. Känns tryggt också med den mindre barnklinik dit barnen går som vi hittills alltid har fått tid samma dag och även för oss vuxna walk in klinik utan att behöva ringa innan eller långa köer. Jag ska tillägga att vi inte har någon dyr privatförsäkring utan har valt en av de statliga försäkringarna - Tekknikerkassa.
Loren har jobbat hemma och jag hjälper Mila med hennes skolarbete. Vi har fått schema för varje vecka från hennes fröken med uppgifter i matte, skriva tyska och läsa tyska. Jag har också lagt till tid med att läsa svenska och en arbetsbok med korsord och olika skrivuppgifter. Medan Mila och jag jobbar med skolarbete får Filip akrylfärger, färgpalett, penslar och papper och har massproducerar konstverk just nu.
Jag tycker ändå att vi har fått ett bra flyt på denna annorlunda vardag. Men det gäller att vara kreativ och komma på olika aktiviteter för att karantänen inte ska kännas för mycket och för att inte skärmarna ska ta tills för mycket. Jag ska erkänna att det denna vecka börjar det kännas en smula klaustrofobiskt om jag tänker för mycket på att vi inte kan göra nåt annat än det vi gör. Att vi inte har några val. Att vi inte bara kan säga ähhh vi skiter i det här nu och kan återgå till den vanliga vardagen eller åka iväg någonstans och uppleva något spännande. Samtidigt vill jag verkligen inte klaga, vi har det ju toppenbra. Vi har toapapper och pasta. Jag har ett extra lager av Bregott för för mig är det smärtsamt att äta en macka utan Bregott. Vi är tillsammans, alla mår bra, familjen i Sverige och i Makedonien mår bra, barnen är bra på att leka och har börjat leka mycket tillsammans, vi har mycket brädspel att spela, mitt samlande av pyssel i olika material och former kommer till användning, mycket böcker att läsa och det där trädgårdslandet jag tänkt gräva har blivit grävt.
Vad vi har för restriktioner här North Rhine-Westphalia, Düsseldorf
- Alla skolor och förskolor är stängda tills 20 april
- Vi får inte träffas offentligt i parker eller dylikt mer än två personer om det inte är en familj från samma hushåll
- Hålla avstånd på två meter
- Affärer som är öppna är livsmedelsaffärer, apotek, drogerier som typ DM eller Rossman, vår lokala trädgårdshandel
- Restriktioner hur många kunder får vara inne i affärerna samtidigt och markeringar med 2 meter mellanrum vid kassorna
- Alla kulturinrättningar som museum, bio eller bibliotek etc är stängda
- Lekplatser är avstängda med band och lappar
Med andra ord man träffas inte. Jag har knappt träffat någon annan än familjen på några veckor, bytt några ord med grannen och en kompis som hjälpte oss att handla. Fördelen att bo bland andra människor och inte helt isolerat är att man ändå ser folk på gatan som man känner igen och hälsar på och att nåt så litet ändå känns som att man ändå inte är helt isolerad från världen fast att vi ändå är det.
Comments
Post a Comment