Wednesday, April 22, 2020

Sjätte veckan i Corona karantänen

Ja jag kallar det för karantän fast egentligen är det kanske mer korrekt att kalla det social distansering på högnivå för vi får ju faktiskt gå ut i naturen men vi ska inte umgås med andra människor och inte springa i affärer i onödan. Jag hittade denna tydliga presentation av dom riktlinjer vi i Tyskland ska följa just nu och det gör vi.



Alltså mina barn har inte fått leka med någon annan än varandra på över sex veckor. Mila har fått öva att åka roller blades tillsammans med tvillingpojkarna som bor mitt emot oss, dom har åkt tillsammans och åker man roller blades krävs ju ett visst avstånd men det är iaf lite socialt och för mig också kunna snacka lite med föräldrarna som jag känner sedan innan. Typ dagens enda sociala kontakt vi möts vid garagen på eftermiddagen våra trädgårdar och hus leder in från varsin sida av garagelängan. Barnen åker och vi vuxna catchar upp om humöret och hemskolning de senaste 24 timmarna på ett bra sätt alltså vi skrattar åt utmaningar och företeelser.

Granntjejen vägg i vägg och Mila kan prata och dom försöker leka på varsin sida av häcken men hennes föräldrar tillåter inget närmare än så. Mila hoppar studsmatta för att försöka se henne och grannflickan står på deras bord för att få en skymt av Mila.
Filip har fått träffa sina tvillingtjejer på några promenader och han tyckte det är nice att få träffa dom en stund. Jag vet att det är svårt för familj och vänner i Sverige att förstå hur isolerade vi är med tanke på att Sverige fortfarande även om något haltande fortsätter att ha en vardag och skolor och barnomsorg håller öppet. Vi försöker att bara gå ett par gånger i veckan till mataffären och då är det bara en av oss som går.

Jag har under denna kris insett att ansikten man känner igen i sitt närområde är minst lika viktigt för trygghet som att träffa sina vänner ( alltså i kristider under dessa särskilda oroande tider när man inte får träffa vänner) Det låter säkert konstigt men jag ska försöka förklara. Alltså när man är isolerad och har varit det ett tag så börjar folk man ser regelbundet i området, i huset mitt emot, på affären och i parken betyda så mycket mer än att bara en främling man ser då och då. Alltså jo vi är ju fortfarande främlingar för jag känner dom inte men jag ser dom varje dag, vissa så att man säger hej, andra mer som att jag tjyvkikar på dom, eller  några som passerar varje dag med sin hund utanför fönstret när jag äter frukost och många vet inte alls vet vem jag är, men dom ger mig en trygghet och en känsla att man ändå har en tillhörighet. Vi delar en varddag även om den är parallell. Några exempel:
Vi har en duktig och trevlig kille på vår lokala affär och jag började nästan grina en dag när jag såg att det var han som satt i kassan, han är liksom fortfarande där fast allt annat är knasigt och det ger en trygghet. Mannen på andra våningen i våningshuset rakt övergatan som vi börjat kalla BBQ-mannen han grillar var och varannan dag och det känns tryggt att se honom skrapa sina grillgaller och vända sina köttbitar ( även om vi gärna skulle berätta för honom att det inte alls är bra att grilla sådär mycket) Vi alla i familjen ropar " Nu är BBq-mannen ute" när vi ser honom oftast runt 18.00 och barnen springer framtill fönstret och tittar för att få en glans av honom ( Ja jag vet fy så galet.. men roligt)
Damen på andra sidan gatan med sin väldigt eleganta hållning och den tyska sura uppsynen vattnar sina vackra blommor och pratar med sina grannar i samma port och bär alltid på en tygkasse, känns tryggt att ha henne där.
Den gula Labradoren som bajsar på samma ställe varje dag ( jag ser det från köksfönstret han måste tajma rastning med att jag plockar undan frukosten) med den unga asiatiska hussen som imponerar med att alltid plocka upp.
Ja jag kan fortsätta jag har så många fler - en grymt bra illustrationsidé förresten. Jag ska illustrerar dom alla och minnas dom förevigt, återkommer med resultatet.

Det låter säkert skittråkigt men helt ärligt så går det ingen nöd på mig/oss egentligen och det känns väldigt meningsfullt att hänga så mycket men barnen och så mycket mer tid hela familjen tillsammans. Vi har gjort mycket utflykter ut i naturen med picknick och skattjakter. Det är tur att vi är bra på att hålla sams och att barnen gillar att hänga med mig på dagarna. Loren är på kontoret på dagarna, det är få folk där och han och alla andra jobbar reducerad tid och det är bättre för alla att när han jobbar är han där.
Barnen tycker att det är konstigt att om vi hade varit i Sverige hade dom fått leka med kompisar och frågar om det då och då. Men dom klagar inte för det finns liksom inget alternativ och alla här sitter ju i samma båt mer eller mindre.


2 comments:

  1. Imponerande att du tar dig tid och skriver om CV19 tiden som blir som ett eget skifte. Jag tumlar runt som i en torktumlare på låg hastighet.
    Fast ärligt så njuter jag att vara en eremitin med egen älskare på 60 m2.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack - ja jag känner nåt behov av att skriva av mig lite och ett sätt att minnas efter.
      Det får vara en superkraft att det bor en eremitin i dig och mig
      Men tänkte härom dagen hur nice det hade varit att träffas och äta en fiskmacka och dricka en pils vid Rhein

      Delete