Det har varit lite tyst och tomt här. Vi tappade fotfästet lite. Hamnade i en mardröm som jag nu hoppas att vi är på andra sidan av. Molnen har skingrat sig och nu känns det nästan som vanligt igen. Fast jag har men, jag känner på liten pannan och tar tempen stup i kvarten. Kollar ännu oftare att hon andas och vill ha henne ännu mer nära hela tiden. Jag är räddare än räddast för bassilusker och virus. Men herregud var har hänt tänker du. Det var hemskt och det värsta jag varit med om. En torsdagsmorgon vaknar av att Mila får en attack av något som sedan visar sig vara feberkramp (snällt ord för något så otäckt) ambulans till sjukhus och blev kvar där i en vecka. Infektion, feber, tester och antibiotika. Ledsen men modig baby. Ledsen, hjälplös och rädd pappa. Ledsen, hjälplös och rädd mamma. Allt ställs på sin spets och man inser hur skört allt är. Vi har fått fantastisk vård och fint stöd från alla håll. Mila mår bra igen och är piggare än piggast. Its been a little quiet here for...