Kära bloggen det är nog en massa olika anledningar till varför jag inte har skrivit på ett tag. Kanske inte kan skylla det på den pandemi som vi forfarande är mitt inne i men jo jag får nog ändå göra det. Mest för att det jag har haft mindre tid till att ha tråkigt och fundera över vad jag vill skriva om eftersom det senaste året sedan Covid-19 tog över världen har jag hemskolat Mila och hemförskolat Filip en hel del. Det har varit lite tid till mig själv med andra ord.
Att skriva för mig är viktigt, men samtidigt svårt när man tappat farten och det är helt klart en muskel som man behöver träna regelbundet på. Jag blir frustrerad när det inte kommer ur mig lätt och det som kommer ut är platt och tråkigt. Då börjar jag tvivla och ifrågasätta varför ska jag skriva och för vilket syfte. Svaret på mitt eget tvivel är att jag vill skriva för mig själv för att jag vill att skrivmuskeln ska vara i hyfsad form. För att jag tror att intellektet behöver utmanas i skrivande form för att inte bli helt förslappad. Och nu behöver jag kämpa och tvinga mig trots att jag blir sur och irriterad på att det går så förbaskat trögt. Precis som med allt annat tränande.
Vi har haft så mycket olika restriktioner här i Düsseldorf under det här året att jag knappt kommer ihåg hur livet var innan pandemin. Det är märkligt ändå hur vi människor har förmågan att anpassa oss. Det har nog också alltid varit en av mina superpower att kunna gilla läget och göra det bästa av nya situationer. Men jag kan klaga och gnälla också.
Fram till jullovet var väl läget ändå helt ok och barnen kunde gå i skolan och förskolan och jag kom igång och tränade utomhus med en liten grupp och en bra tränare. Dock var alla aktiviteter utanför skolan stängda så långt ifrån ett normalt liv. En tid innan julen var smittotalen upp och fler restriktioner på plats så vi beslutade att det blev bäst att vi stannade kvar och firade jul i Düsseldorf själva. Det kändes som ett bra beslut för att slippa stressa om resan kan bli av eller ej och då eventuellt bli besvikna. Det blev en bra och lugn jul och efter jullovet blev det homeschooling i flera veckor. Mila's skola hade jobbat på med krisplan och åtgärder för att se till hur barnen kunde få undervisning trots lockdown. Under våren var det förfärligt dåligt hanterat så denna gång var vi riktigt imponerade hur väl undervisning via zoom fungerade.
I mitten på februari kunde Mila återgå till skolan tre dagar i veckan fast bara 9-12 och Filip hade då sedan några veckor fått recept på att han trots pandemi behöver gå på förskolan för språkutvecklingen. Lyckan att få återgå till skola och träffa klass- och lekkamrater. Utomhussporter fick också smyga igång med undervisning och så även ridskolan.
Nu har vi precis haft påsklov och vi bestämde oss för att åka hem till Sverige eftersom vi inte varit hemma på ett halvår. Jag har aldrig varit så nervös att resa tidigare och då har jag rest själv med småbarn från Moskva. Nervös för att vi inte skulle få komma iväg. Nervös för att dom tester vi gjort inte skulle räcka. Nervös för ytterligare restriktioner och karantän.
Men allt gick bra och vi kom fram till Stockholm 29 mars.
Att skriva för mig är viktigt, men samtidigt svårt när man tappat farten och det är helt klart en muskel som man behöver träna regelbundet på. Jag blir frustrerad när det inte kommer ur mig lätt och det som kommer ut är platt och tråkigt. Då börjar jag tvivla och ifrågasätta varför ska jag skriva och för vilket syfte. Svaret på mitt eget tvivel är att jag vill skriva för mig själv för att jag vill att skrivmuskeln ska vara i hyfsad form. För att jag tror att intellektet behöver utmanas i skrivande form för att inte bli helt förslappad. Och nu behöver jag kämpa och tvinga mig trots att jag blir sur och irriterad på att det går så förbaskat trögt. Precis som med allt annat tränande.
Vi har haft så mycket olika restriktioner här i Düsseldorf under det här året att jag knappt kommer ihåg hur livet var innan pandemin. Det är märkligt ändå hur vi människor har förmågan att anpassa oss. Det har nog också alltid varit en av mina superpower att kunna gilla läget och göra det bästa av nya situationer. Men jag kan klaga och gnälla också.
Fram till jullovet var väl läget ändå helt ok och barnen kunde gå i skolan och förskolan och jag kom igång och tränade utomhus med en liten grupp och en bra tränare. Dock var alla aktiviteter utanför skolan stängda så långt ifrån ett normalt liv. En tid innan julen var smittotalen upp och fler restriktioner på plats så vi beslutade att det blev bäst att vi stannade kvar och firade jul i Düsseldorf själva. Det kändes som ett bra beslut för att slippa stressa om resan kan bli av eller ej och då eventuellt bli besvikna. Det blev en bra och lugn jul och efter jullovet blev det homeschooling i flera veckor. Mila's skola hade jobbat på med krisplan och åtgärder för att se till hur barnen kunde få undervisning trots lockdown. Under våren var det förfärligt dåligt hanterat så denna gång var vi riktigt imponerade hur väl undervisning via zoom fungerade.
I mitten på februari kunde Mila återgå till skolan tre dagar i veckan fast bara 9-12 och Filip hade då sedan några veckor fått recept på att han trots pandemi behöver gå på förskolan för språkutvecklingen. Lyckan att få återgå till skola och träffa klass- och lekkamrater. Utomhussporter fick också smyga igång med undervisning och så även ridskolan.
Nu har vi precis haft påsklov och vi bestämde oss för att åka hem till Sverige eftersom vi inte varit hemma på ett halvår. Jag har aldrig varit så nervös att resa tidigare och då har jag rest själv med småbarn från Moskva. Nervös för att vi inte skulle få komma iväg. Nervös för att dom tester vi gjort inte skulle räcka. Nervös för ytterligare restriktioner och karantän.
Men allt gick bra och vi kom fram till Stockholm 29 mars.
Comments
Post a Comment